Jag låg där bland dammet på golvet i två timmar. Jag skolkade. Mitt ena ben domnade av och jag frös så mycket att jag skakade. Jag tänkte dö. På fullt allvar.

Sara kom upp till mig. Jag sa att jag inte tyckte något var värt längre. När Sara gick såg jag i mitt bara halvt medvetande tillstånd hur hon stannade upp.

   ”Du är värd för mig.”

Ellen kom sen också upp till mig. Jag sa att jag inte tyckte något var värt längre. Ellen var tyst.

   ”Du är värd för mig.”

Och Klara skickade Harry Potter-bilden som jag har i min HP-mapp för extrema situationer.

Och Sara ringde mig så många gånger.

Och Ellen tog min hand.

Och de tre drog upp mig på fötter igen.

Och jag skulle inte leva utan dem. Och jag blev tvungen att skriva det här för att bearbeta det. Trots att jag nu har skriftligt bevis på att jag inte kan skriva texter på svenska som ger mer än ett svagt E...